Direktlänk till inlägg 20 augusti 2014
Nu är det dags för mig att dra mig mot bussen för att åka in till stan, sjukhuset och min psykolog. Det känns som helt fel dag att göra detta på...mest för att allt känns upponer helt plötsligt. Förmodligen för att jag är rädd. Alla negativa känslor och tankar pockar på att få min uppmärksamhet och jag vet vilket överjävligt jobb som ligger framför mig i den här PTSD-behandlingen. Jag kommer att tvingas möta allt som jag så flitigt stoppat undan längst bak i själen i hela mitt vuxna liv. Men jag är trött på att överleva. Jag ska leva också. Det här är mitt sista steg på resan mot det liv jag vill ha. När jag blivit av med min PTSD så kan jag kanske börja liknas vid något som kallas "människa" igen. Men jag vet inte...
Gud det här ämnet kan hålla mig upptagen i hur många spaltmetrar som helst. Kanske tur för både er och min tid att jag inte kan skriva mer just nu. Måste kila. På skakiga ben och tårar i ögonen...
Städning är ju något som angår alla - oavsett samhällsklass och plats i livet. Alla gör det, alla behöver det (somliga mer än andra, såklart). Jag personligen städar hellre lite, lite och ofta än mycket och sällan. Det känns så överväldigande då och ...
Alla känner ju säkert till uttrycket "att äta med ögonen", eller hur?! Det stämmer ju ur många synvinklar. Det är ju inte bara så att man vill att maten ska se vacker ut, utan omgivningen är minst lika viktig. Stämningen, miljön. Dofterna, ljuset. Ko...
Intresserad av ett samarbete, annonsering eller sponsring? Mejla mig och berätta utförligt om ditt förslag så svarar jag så snart som möjligt.
ienannandelavlivet@live.se