Direktlänk till inlägg 14 mars 2014
Jag blir vansinnig på mig själv. Eller universum. Eller vad man ska skylla på. Jag vinner nya insikter titt som tätt. Ser samband. Förstår saker. Saker som jag visserligen kan ha funderat på stundtals, men som inte direkt upptagit någon större tid tankemässigt - eller känslomässigt. Men nu är jag på en plats där jag fastnat i grubblerier över främst en specifik sak. Det är tankar, känslor, grubblerier, viss ångest. Jag vet inte vart jag ska gå. Jag vet inte vad jag ska göra. Och nu minsann...uteblir insikten. Jag hittar den inte. Förstår inte. Vet inte vilken väg jag ska gå. Det gör så ont i själen och hjärtat.
Hur finner jag en insikt som jag så gärna vill ha? Kan det kanske vara så att om jag på något mirakulöst sätt kan ta paus från alla himlastormande, envisa känslor - att jag först DÅ kan vinna insikten om vilken väg jag ska ta? Lite som när man fastnar i ett korsord, lägger det åt sidan och sen nästa dag tar upp det igen och då kan fortsätta lösa hur enkelt som helst.
Jag måste få veta vad jag ska göra. Oavsett hur det nu ska gå till. Jag måste vidare i livet, för nu sitter jag fast.
Städning är ju något som angår alla - oavsett samhällsklass och plats i livet. Alla gör det, alla behöver det (somliga mer än andra, såklart). Jag personligen städar hellre lite, lite och ofta än mycket och sällan. Det känns så överväldigande då och ...
Alla känner ju säkert till uttrycket "att äta med ögonen", eller hur?! Det stämmer ju ur många synvinklar. Det är ju inte bara så att man vill att maten ska se vacker ut, utan omgivningen är minst lika viktig. Stämningen, miljön. Dofterna, ljuset. Ko...
Intresserad av ett samarbete, annonsering eller sponsring? Mejla mig och berätta utförligt om ditt förslag så svarar jag så snart som möjligt.
ienannandelavlivet@live.se