Direktlänk till inlägg 24 maj 2014
Ja, ni människobarn. Dagen har startat och med den välkomna distraktioner. Allt blir lättare dagtid. Kanske var därför jag fungerade så bra som jag gjorde på mötet igår. Jag var inte förlamad. Av skräck, sorg, förvirring, ångest...eller något annat. Det lustiga med det här svarta hålet jag hamnat i (ja, det får väl nästan anses som lustigt, hur konstigt det än låter) är att det egentligen är inget stort eller hemskt som hänt exakt nu. På gott och ont. Det finns inte så mycket jag kan göra just nu.
Jag sitter och dricker mitt morgonkaffe just nu, ska strax ta min Cipramil. Sen så har jag gjort upp en konkret plan på vad jag ska göra på måndag. Förhoppningsvis har min psykolog kontaktat mig tillbaka så att jag kan prata med henne och sen ska jag ringa runt till lite andra också. Och när jag nått så långt som att jag kan göra upp konkreta planer...då här hälften vunnet, oavsett hur och när jag kommer ur den mörka del av världen som jag nu befinner mig i. Jag ska bena ut varenda liten sak som jag stressar upp mig över. Varenda domedagstanke jag har. Ställa konkreta frågor till mig själv om detta. "Check the facts" som jag lärt mig på DBT:n. Men då jag har typ panikångest så försvinner logiken. Jag kan inte luta mig på de där färdigheterna. Speciellt inte då panikångesten övergår i dödsångest.
Men som min hjärna funkar just nu så om jag släcker en brand så uppstår en ny. Min hjärna letar desperat efter saker att ha ångest för. Saker som håller kvar mig eller trycker mig ännu djupare ner i mörkret. Det är ju ett par saker som jag haft en speciell hangup på de senaste dagarna som jag inte vill skriva här, men jag har varit övertygad om att "det" kommer att hända - trots att det inte finns några riktiga, fysiska bevis för att så är fallet. Sen igår så fick jag en ny grej som bara poppade upp i huvudet. En av mina vänner har åkt till Svalbard för några veckor. Igår fick jag för mig att han KOMMER att bli uppäten av en isbjörn! Jag är helt säker! Var säker... Alltså. Ni ser ju hur ologiskt allt är. Min hjärna griper efter halmstrån. Han blir inte uppäten. Han är en mycket erfaren resenär, de reser i en expeditionsgrupp, de är experter på isbjörnar, de har vapen, det finns inte många isbjörnar kvar alls på Svalbard. Inget tyder på att något sånt kommer att inträffa. Men min hjärna den spinner på som utav bara helvete. Den "MÅSTE" vara stressad och fylld med ångest. Och allt detta började i tisdags då jag fick ett väldigt bra besked. Hur ologiskt är inte det?
Innan helgen är över har jag säkert fått cancer, blivit ruinerad, utsatt för ett terrorattentat, blivit våldtagen och kanske också bostadslös. Okej. Inte sant. Men tänk er in att ni skulle bli det. På riktigt. Inom mig är detta på riktigt. Min kropp reagerar som om det verkligen skulle hända. Fatta vilket stresspåslag jag har 24/7?!
Tur att jag har mitt kaffe och Cipramilen ialla fall.
Ganska irrelevant bild, men det är en fin bild som gör mig lite gladare för ungefär en minut ialla fall. Detta är en supergod, vit kladdkaka som jag gjorde till midsommarafton 2012.
Städning är ju något som angår alla - oavsett samhällsklass och plats i livet. Alla gör det, alla behöver det (somliga mer än andra, såklart). Jag personligen städar hellre lite, lite och ofta än mycket och sällan. Det känns så överväldigande då och ...
Alla känner ju säkert till uttrycket "att äta med ögonen", eller hur?! Det stämmer ju ur många synvinklar. Det är ju inte bara så att man vill att maten ska se vacker ut, utan omgivningen är minst lika viktig. Stämningen, miljön. Dofterna, ljuset. Ko...
Intresserad av ett samarbete, annonsering eller sponsring? Mejla mig och berätta utförligt om ditt förslag så svarar jag så snart som möjligt.
ienannandelavlivet@live.se