Nu sitter jag här. Jag överlevde natten. Men jag kan inte låta bli att undra... Kan jag leva på det här sättet? Jag har gjort det i en helvetes massa år, men kan jag - resten av mitt liv? Kan man leva utan sömn (eller max 2-3 timmar på en natt, någon gång då och då)? Föralltid? Det verkar inte bättre än att jag kan det, men hur ska jag tänka då? Jag kanske borde ta bort min säng, packa ihop sängkläderna och helt enkelt acceptera den jag är och min kropps behov. Att min kropp behöver inte samma saker som 99% av världens befolkning. Jag behöver inte sova.

Det är ju i kampen med sömnen ångesten, ilskan och sorgen kommer om natten. Min kamp att få vara som alla andra. Men släpper jag det och helt enkelt planerar saker att ägna mig åt om nätterna så skulle jag mest sannolikt må bättre. Eller jag vet att jag skulle det. Det var ju en period för inte såååå längesen som jag faktiskt gjorde det. Jag mådde bättre. Det enda problemet är ju att samhället går inte med på detta. Redan idag försöker jag så långt det är möjligt planera saker sent på dagen (och helst på kvällen) men det är ju LÅNGT ifrån alltid det går. Vi nattlevande varelser är en minoritet och den större delen av befolkningen skulle bli sjuka om det aldrig fick sova alternativt bara sova på dagen.

Jag är ju på så vis lyckligt lottad att jag kan styra över mitt liv och min tid i mångt och mycket själv. Men dessvärre så är det ju så att för att genomföra vissa grejer så MÅSTE jag träffa folk, ringa, mejla osv. De envisas ju med att vara PK och sova på nätterna. ;)

Ja, som ni kanske räknat ut så härleder detta inlägg från ännu en natt med fåfänga försök att sova. Det gick ju naturligtvis inte. Har jag tur kan jag hamna i någon slags dvala som kanske vanliga människor skulle likna vid sömn - men jag är fortfarande vaken och medveten om omgivningen. Jag ska naturligtvis nämna detta för min läkare idag, men jag har svårt att se vad hon ska kunna göra. Jag vet inte ens varför jag går till en läkare. Förmodligen för att få vara en del av systemet. Eller nåt. Mediciner biter inte på mig och jag blir aldrig sjuk. Så varför ska jag sitta där och traggla?! Och nej, jag är inte negativ, kära ni. Jag är en positiv realist. 

Jag har inte glömt av bloggen helt och hållet idag och hade inte tänkt göra det nu heller, så åtminstone detta inlägg ska jag förära er och mitt framtida jag med. Inte för att det finns så oerhört mycket viktiga saker att berätta, men mera för att...notera att det faktiskt inte gör det. Ibland kan jag nästan vara lite tacksam över att det inte händer ett smack för när saker och ting verkligen Händer så är det oftast inte något överdrivet trevligt. Det gråa, vardagliga, vanliga...är tryggheten.

MEN man kan ju krydda till sin torsdag med att tex - åka in till stan. Det är ju fantastiskt spännande. Or not so much. Men jag tog en tur in i eftermiddag ialla fall och kikade runt lite o bokhandeln och såg ut några nya böcker som jag ska beställa från bokus.se. Det är mycket sällan jag köper böcker i en fysisk butik numera. Varför skulle jag egentligen? På bokus får jag det hemlevererat, gratis frakt, bra kundservice och det bästa av allt - otroligt mycket billigare böcker.

Köper ni böcker i fysiska butiker eller på nätet?

Torsdagsserien nr 1!

Efter en kallsvettig natt (kändes som om jag klarade mig igenom den med andan i halsen) så känns det skönt med en stor mugg värmande kaffe. Att titta ut genom fönstret denna dag gör ingen glad. Alldeles vitt ute... Inget som lär ligga kvar men den här "bakslagsperioden" vädermässigt kan verkligen trycka ner en i skosulorna.

Hur har ert väder varit det senaste dygnet?

Mellan huskropparna
lyser rymden avlång.

Himlen är ett pussel
som täcks av fåglar.

Stadens alla ögon
tänds ett efter ett.

Ljuset springer bredvid 
som en stubin
och jagar mörkret, leker tafatt, 
hoppar från gatlykta till gatlykta.

En flock fåglar lossnar 
ur trädens mörka armar
och ännu en bit faller 
på plats.

Kanske a weeeeee bit överdriven rubrik, men jag får väl säga att den delvis är sann. Valborg har onekligen namnsdag och folk firar onekligen denna dag lite här och var i Europa. Men inte jag. Jag gör det varje år, men inte i år. Eller ja, firar och firar är väl kanske att ta i men jag njuter av det symboliska i att uppmärksamma vårens ankomst. Men som sagt ... Inget sånt idag. Varför är ju en bra fråga - utan svar. Ett lite torrare väder kanske hade motiverat mig.

Istället har jag suttit och gått igenom gamla valborgsbilder och njutit av den och mina levande ljus som stått som små minibrasor på vardagsrumsbordet. Det blir kanske annorlunda nästa år, kanske inte. Jag hoppas att ni som firat denna högtid ialla fall har gjort det med vett och sans och passion.

Min brasa förra året... Sagolikt vacker, eller hur?

Ibland blir de fotografiska missarna/misstagen det som gör ens foton som mest obetalbara. De här bilderna saknar fullkomligt motstycke och jag skrattade gott åt dessa. Visst är de helt fantastiska...i all sin ofullkomlighet? ;)

Ni kan se några fler här.

Du säger att på månen
så sitter det en man
Han fiskar stjärnor
för det är allt han kan

Hans spö känns tungt
och hans lina är sliten
Han har fiskat så länge -
men hans fångst är liten

Stjärnorna på hans krok
har mist all sin glans 
Kantstötta och fula -
som om de inte fanns

Att fiska stjärnor är inte lätt,
säger du mig
För det finns ingen stjärna
som kan mäta sig med dig...