Som bloggerska kan man få mycket skit, både bildligt och bokstavligt. Andra gånger kan man få en del bra och nyttiga saker. Ibland är de bara helt underbart roliga.

Tack så himlans mycket för min favorit Robb Stark, Roligaprylar.se! :)

Jag är ett kollage
av mindre lyckade bilder
ett ironiskt eko
av någon jag skulle
vilja vara

en flod
full av ögon
stirrar sig blinda
lämnar mig naken
i vild snöstorm
hela mitt jag är vitt i vitt

Jag svävar
28 meter över marken
fantiserar om
att din röst hade 
ett helt annat tonfall
din doft
påminner om flykten till havet

jag borde nog 
sluta drömma
men jag minns ändå

hur...

vi fraktade varandra 
genom sommaren
med kyssar svepta
i silkespapper
dina ord piskar en vilsen själ

kan du inte komma
komma ihåg något

jag ser dig bara stå där och skratta...

Jag är ju ett stort fan av att inte göra något på morgonen, men ibland lämnas det inget utrymme för val. Idag kastades jag direkt in i en snurr av telefonsamtal, mejlande och ett panikmöte som ska ske om typ en timme. Håhåjaja. Det är frestande att bli sur och tvär eftersom att jag inte alls gillar att börja mitt vakna dygn på det där sättet men och andra sidan så tror jag att allt blir bra i slutänden så jag får väl helt enkelt bara bita ihop och acceptera. Jag ska efter mötet ta mig min vanliga träningsrunda ialla fall och sen hämta ut ett paket, så förhoppningsvis kan jag kanalisera iväg en del av frustrationen där så att jag inte behöver tänka mer på det när kvällen och natten kommer.

Vad ska ni göra idag?

Jag tänkte på min dikt i förra inlägget och fann en utav mina nyare bilder (typ en vecka gammal bara) som en perfekt illustration av den. Det kan kanske tyckas märkligt eftersom dikten symboliserar hela kärleken till naturen och det uppvaknande som sker både dagligen och årstidsmässigt - och man kanske då kan tycka att det logiskt sett borde vara en väldigt färgsprakande och levande bild som passar bäst. Men jag vet inte... När jag såg denna på minneskortet så kände jag att den var perfekt, i all sin komplexitet. Vad tycker ni?

Allt var så vackert
då gryningen beredde plats
och dagen släpptes fri
inför himlens alla färger
och solen i sin rodnad.

Den sökte mellan stam och gren
ner mot markens gräs
vid den glittrande bäcken
mot främmande horisont
och där vid vindens dova sus
finner den sin frihet.

Allt var så vackert 
när dagens sista doft
sakta bleknar bort i sin skymning
till ro och tystnat sig har lagt
vid vindens dova sus.

Som ni som följer min blogg redan vet, så har jag ju i princip vidriga mardrömmar varje natt (mest pga min PTSD, gissar jag) som jag alls lyckas sova. Även denna väldigt tidiga morgon vaknade jag till av att jag skrek och var alldeles genomsvettig och fylld av skräck. Drömmen jag hade var däremot något udda och jag förstår den inte. Jag drömde att jag tittade i spegeln och såg att jag var blond. Eller jag blev blondare och blondare by the second, så att säga. Eller mer och mer vithårig. Något sånt. Med tanke på hur groteska drömmar som vanligtvis brukar framkalla skräcken så var detta VÄLDIGT udda. Haha! Har svårt att se i vaket tillstånd vad som var så skräckinjagande med blont hår (förutom att jag inte vill ha det då...) :)

Nu har jag ialla fall lugnt ner mig, fått i mig mitt vanliga kaffe och ska nu jaga reda på lite mat. Borde kanske sticka iväg till affären och handla ett par saker också. Vi får se. Det blir ialla fall en runda i skogen om ett tag. Naturen är alltid lika spännande att vistas i. Att det händer saker där årstidsmässigt är uppenbart, men att dagligen vistas där får en att se förändringar VARJE dag, året om. Det är fantastiskt vackert.

Satt och tittade lite på den amerikanske konstnären  Kris Kuksis senaste verk, och kände att de helt enkelt är för bra för att inte dela med sig av. Tar man sig tiden att se, känna och tänka efter som betraktare är Kuksis jobb både sanslöst vackert och oerhört obehagligt. Hur känner ni inför hans konstverk?