Tumultartade känslor är för det mesta en del av min vardag nu, men ibland hjälper det att se och tänka på banalare saker för att få bort lite tårar. Som Harry Potter. Åh vad jag älskar honom (eller ja, filmserien då...)! Tänk om det ändå hade varit en tv-serie som kunnat pågå i flera år. Iflera säsonger. Det tog slut för fort. Kommer alltid att älska historien innerligt (precis som hela Sagan om ringen-serien).

Är äntligen hemma igen efter en massa flängande på stan och det känns ju naturligtvis gudomligt skönt. Allt gick bra (eller rättare sagt "som vanligt") på sjukhuset med den lilla skillnaden att jag fick en väldigt trevlig nyhet. Fick veta att min psykolog och en av hennes kollegor till hösten ska starta en PTSD-grupp och en plats är reserverad åt mig. Gissa hur glad jag blev?! Det är förvisso en grupp på ca 8 personer och dessa sessioner är på 10 gånger, men det är mer utav föredrag/lektioner i vad PTSD är och hur man tacklar den och lever med den mer än ett "grupp-utbyte". Det blir med andra ord väldigt lite som krävs av oss deltagare och det ska inte pratas om varje ensklid persons trauman och problematik och det passar mig perfekt. Att få lär mig mer utan att behöva öppna upp till allt och alla (eller för den delen behöva lyssna på andra personers PTSD). Så det var något som definitivt gjorde mig glad och jag ser mycket fram emot detta den 1 september då det börjar.

Nu ska jag kika på Vänner och äta en hemmagjord kycklingburgare med mina lika hemmagjorda, underbara hamburgerbröd. :)

...or not so much. Man kan ju inte beskylla sjukhuset för att pracka på patienterna alltför mycket hemtrevnad och andra myspys-känslor på denna flygplatsliknande instution.

Tog mitt blodiga hjärta
och placerade intill de trasiga ord

som en gång var dina

som du en gång ägde på

det nu gulnande pappret av min själ

jag skrev: "saknad"
med smetig stil

Lite långsam i starten som vanligt, men inte mer långsam än att jag nyss fastnade i telefonen precis då jag hade tänkt börja blogga. Men det var väl bra eftersom att det nu är bortgjort och jag kan fokusera på resten av dagen. Vad resten egentligen är har jag inte någon stenkoll på än, men det kommer. Känslorna är i ett lika stort virrvarr som vanligt så - check. De är på plats. (Men tur i oturen så ska jag skjutsa över dem på min psykolog idag). Jag ska upp till sjukhuset, handla lite grejer, baka och...ja, i samma sekund som jag skriver detta så kommer jag på att jag måste köpa presenter nere på stan också. Det blir väl för sent att göra det efter allt så jag får ta ett tidigare tåg.

Inser precis när jag sitter här och bloggar att jag nog inte har så mycket fri tid över idag. Snopet. Men det är väl lika bra. Snart kanske jag får sova igen och...visserligen, ta hand om de demonerna då, me jag slipper grubbla på samma sätt som jag gör dagtid. Som jag sa igår - en lobotomi skulle vara välkommet. En sån som man kan få ogjord lite senare. Vill ha en så att jag bara kan få vila en liten, liten stund.

Men för att pigga upp mig i några minuter ialla fall så tar jag en stor mugg kaffe och tittar på såpbubblor. Jag vet inte om det bara är jag men...jag kan omöjligt INTE skratta och jaga efter dem när jag ser dem. Jag är nog ett stort barn...

Dagen idag blev med facit i hand bättre än gårdagen, som var helt åt helvete. Men spåren har suttit kvar och trots att jag försökt hålla mig sysselsatt så har jag tänkt mer än nödvändigt. Och känt efter. Ibland önskar jag att lobotomi fortfarande var gångbart, och det är inte första gången jag känner så. Tyvärr är det ju ett ingrepp som gäller forever och jag...vill inte förlora alla känslor förevigt, så det får väl vara. Men tankebanorna går så. Att det vore skönt att få lite ledigt från alla stormande känslor.

Jag har ialla fall fått allt jag planerat idag uträttat så något går rätt. Imorgon ska jag in till sjukhuset en sväng och så blir det träning såklart. I övrigt ska jag försöka hinna se ikapp lite på både Vampire diaries och The originals och kanske spela några omgångar Hay Day. Det går i vågor det här med spelandet men just nu är jag inne i en sån våg och spelet tar bort lite av dalarna jag har känslomässigt för tillfället.

Nu ska jag se ett avsnitt av Sleepy Hollow ialla fall. Sen får vi se vart natten tar mig.

Visserligen använder jag inte socker i kaffet (eller téet) men det är nästan så att den här underbara lilla sockerskallen skulle kunna få mig att börja. Om man ändå ska ha socker så varför inte ta det till den absolut sötaste gränsen? (Sen vet jag ju inte om det är menat att vara fullt så sött som jag tycker att det är, men...)

Skulle ni kunna tänker er något så sött? ;)

Källa.

Regnet vräker ner i min del av landet och det har gjort det nästan hela natten och hela dagen, so far. Egentligen borde inte det stoppa mig att bege mig ut på min vanliga träningsrunda men jag tror att jag ska ta det som ursäkt ändå, att stanna inomhus och städa och baka istället. Eftersom min dotter fyller år i övermorgon och vi ska ha ett litet kalas för henne i helgen så är det på sin plats att börja botanisera bland recept och skafferi. När det gäller tårtor så ska jag prova mig på att göra två White Lady-tårtor. Har aldrig gjort dessa så det är bara att hålla tummarna. Det har varit ett helvete att få tag på rätt recept men nu tror jag att jag har det klart. Det blir nog ätbart ialla fall...även om de säkert blir fula. Först tänkte jag även göra Nutella-snurror detta kalas men jag tror jag väntar med dem tills i påsk. Då får dessa populära snurror bli en del av en efterrätt...typ. :)

Så här ser den ut...ungefär. (Man behöver ju inte skriva just den texten). Bilden är från ica.