Jag tycker alltid att optiska illusioner är ganska roliga, och det finns ju verkligen en uppsjö av dem om man vill döda en stund. Extra kul är det när dessa illusioner förenas med talang och konst. Den holländske konstnären Ramon Bruin har ritat en hel del förbluffande saker i sina ritblock och jag tycker att det vore synd om hans talang inte uppmärksammas. Visst är han duktig? :)

Källa.

Eftersom att jag på något outgrundligt sätt somnade halv ett inatt så klev jag upp 8.50 idag. Det är helt galet! Det ser ju ut som nästan helt mänskliga sovtider. Jag vet inte riktigt hur detta gick till. Visserligen äter jag ju en massa tabletter innan det är sovdags, men dessa brukar ha väldigt liten eller ingen verkan alls på mig 9 ggr av 10. Men jag tack och tar emot!

Låg och lyssnade på Hole på Spotify i timstals igår och det kommer säkert bli så idag med. Fattar inte hur jag kunde glömma av dem. Det var huuuur länge sen som helst sen jag grävde ner mig i deras musik. Så... Det är faktiskt mest Hole och Fields of the Nephilim jag lyssnar på för tillfället. De matchar min sinnesstämning allra bäst och på något sätt så känner jag mig inte lika ensam och desperat när det är just deras musik jag lyssnar på. Det är fantastiskt hur musik kan få en att må...egentligen...

Jag fajtas fortfarande med alla känslor som stormar och brinner inombords. Och jag önskar att de bara som i ett magislag ska försvinna, men jag kan inte se hur och varför - även om jag mer än gärna tackar och tar emot vilken jävla anledning som helst. För jag klarar inte att leva på det här sättet. Utan insikt. Utan att förstå något. Utan att veta vilket nästa steg är. Men den här musiken, och mitt skrivande, den hjälper mig i stunden. Att inte förgås. Men jag önskar ialla fall att jag hade någon att prata med. Den enda jag kan överväga att prata med om detta, som inte är alltför insyltad i det som händer här borta...ja, hon sitter på Nya Zeeland. (Förhoppningsvis inte förevigt dock).

Nu ska jag hämta mer kaffe och sätta på albumet Live through this.

De flesta vet nog vad "walk of shame" betyder. (För er som inte vet - det är så det är när man kommer hem tidigt på morgonen efter en blöt kväll ute och/eller efter ett one-night-stand). Det är ofta väldigt uppenbart och ofta pinsamt att walk the walk så att säga, och för dessa små stunder finns nu ett portabelt kit som inte så originellt kallas "The walk of shame"-kit. Det innehåller bla flipflops, en klänning, en tandborste med tandkräm på och ett litet kort som du kan skriva telefonnummer på alt. skriva att du inte vill ha något mer med personen att göra. Eller nåt sånt... :)

Finurligt va? Hade jag haft nån skam alls så skulle jag nog köpt ett (som förövrigt kan göras här)...

Godis när det är som bäst... Det måste vara frukosten. Dagens godaste och viktigaste mål. Jag är en riktig sucker för den och skulle lätt kunna äta frukostmat hela tiden, men...risk finns för näringsbrist (för min del ialla fall). Hade det inte varit för det så skulle jag kunna leva på det. :)

Jag har som ni förstår ständigt upptagen med en massa serier, men det är alltid något extra när en säsongsstart är i faggorna. Ikväll börjar Arrow igen och det är en serie jag verkligen längtat efter. (Och något jag dööööör av längtan efter är ju Game of thrones som börjar den 6 april). Det passar sig speciellt bra nu med något kul och spännande att se fram emot med tanke på hur mycket mina tankar och känslor fortfarande virrad omkring. Eftersom inget har förändrats den senaste veckan när det gäller detta aber så har jag fortfarande inte kommit någon vart med dessa förtärande känslor. Det enda jag kan göra för tillfället är att acceptera dem, även om det är fruktansvärt svårt. Det enda jag vet när det gäller detta är att något måste ske, jag kan så vitt jag vet inte agera rent fysiskt...och händer inget så vill jag bara att de här känslorna försvinner så snart som möjligt. Jag försöker febrilt att trycka undan dem, men det går...inte så bra. Usch. Det är svårt att ens skriva om utan att för den sakens skull skriva vad det är jag pratar om. Önskar att det fanns någon jag kunde prata med...

Så...så är läget med mina jävliga känslor. Jag tyglar dem men de stampar febrilt på stället och hålet där de stampar blir bara ett djupare, djupare och djupare hål i min själ - som det känns. Jag kan alltså omöjligt tillåta mig att ha dem överhuvudtaget. Jag vill få bort dem. Men hur fan får man BORT känslor? Det är ju tyvärr en del av att vara människa...att sånt här uppstår. Även om jag inte orkar med dem. Nej, det enda jag kan göra är att överleva minut för minut genom att fokusera på annat. Annat än hur de bränner hål i mig...därinne nånstans.

Arrow <3

Ge mig en bit av din trasiga, ge mig en hint om dagen igår

Vart stod vi? Vad sa vi? Var den någonsin vår?

Tryck din nära min och bygg oss en singularitet

Snärj in oss i den nya versionen av en verklighet

Bygg med mig

Stapla mina tårar och limma din smärta

Låt den transformeras till den trappa vi behöver upp till vår fantasi

Slå ihop och hammra till slagen av mitt hjärta

Löd oss samman och låt elden slicka våra kroppar till brännpunkten

Låt oss smälta samman till vår singularitet.