Jag måste väl erkänna att den här dagen än så länge gått bättre än gårdagen. Varför vet jag inte riktigt. Hur jag mår (eller mådde igår ialla fall) har ju inget med yttre omständigheter att göra så det skulle lika gärna kunnat vara ett helvete idag också, men nej. Det känns bättre. Känner mig fortfarande lite labil. Ostadig i känslorna. Men jag kan hantera det. Jag ska strax kika på några avsnitt av CSI och det tror jag hjälper ytterligare att lägga fokus på något yttre än att bara sitta och känna efter.

Men innan det är dags för några serieavsnitt ska dka jag fixa té och diska den lilla disk som blev efter middagen (som idag blev omelett med broccoli och den kvarvarande tacoköttfärsen från helgen). Vad gör ni så här på kvällningen då?

Innan jag tar itu med dagens städning, powerwalk och allt där emellan så tänkte jag slänga upp en låt igen. Den här gången blir det All along the watchtower med Jimi Hendrix - mannen som står som obesegrad guitargod. :)

INGEN spelar gitarr som han!

Har inte riktigt hunnit med att känna hur den här dagen känns än (med tanke på gårdagen) men det kanske är en bra sak... Det går ofta åt helvete när man börjar tänka för mycket. Eller rättare sagt - känna efter för mycket. Jag kan ialla fall inte ta dagen på något annat sätt än att gå framåt. Och hoppas att känslorna håller sig i schack lite bättre. Jag somnade inatt ialla fall, märkligt nog. Trodde aldrig att jag skulle ha en chans att sova en blund med tanke på hur jag mådde, men efter några timmars vändande och vridande och lite tårar uppepå det så tuppade kroppen av. Det tackar jag för.

Apropå sovandet så har jag faktiskt fått något helt nytt utskrivet av läkaren (som jag besökte igår). Melatonin. Det ni. Jag hoppas verkligen att det kan fungera. Tydligen så är det ju inte märkligare än så att jag helt enkelt inte har någon större melatoninproduktion i kroppen. Jag ska testa att få igång produktionen snart (har inte hämtat ut melatoninet än) och testar då att bara ta det och skippa Propavan och Imovane som inte hjälper ett skit - om jag inte har flera dagars sömnlöshet/sömnbrist i ryggsäcken. Skulle det sen inte funka med bara hormonet så kan jag kombinera allting. I februari kommer jag sen få antingen Ritalin eller Concerta utskrivet och då hoppas jag att jag ytterligare kan komma att bli mer avslappnad och "vanlig" i kroppen lagom till natten. Så ser medicinen ut för mig för tillfället. Sen sa jag till läkaren att om inte detta funkar på mig så vill jag ALDRIG mer ha något utskrivet. Jag tror att jag har provat typ 90% av alla mediciner som existerar nu...känns det som.

Nu ska jag kasta mig över frukosten/lunchen! :)

Egentligen har väl dagen som varit varit väldigt medioker. Jag har fått gjort det jag ville, men inte så mycket mer... Nu på kvällningen så vet jag inte riktigt vad som hände, men det var som om någon slog mig hårt med en stekpanna i huvudet - med sorg. Ångest. Tomhet. Övergivenhet. Allt sånt som jag så väl känner igen men som det var flera veckor sen jag kände så intensivt. Det värsta är att hur jag än letar i mitt inre, gräver runt och försöker göra sk. händelsekedjor så hittar jag ingen som helst orsak till den ångest och sorg jag kände nu ikväll och som fortfarande sitter i till viss del. Så länge jag tittat på serier så har jag hållit den värsta ångesten i schack och jag har kunnat titta lite genom tårarna, men så fort jag har haft en paus mellan avsnitt, duschat, diskat eller bytt om så har det varit i gång igen.

Jag vet inte varför (som många gånger förr) och det gör mig ännu mer förtvivlad. Det är så mycket lättare att acceptera och ta itu med problemen när man ser dem framför sig och precis vet vad det rör sig om. Men trots allt rotande och alla reflektioner så...är det här nog bara en sån gång då jag får sitta med sorgen i mitt knä...utan svar. Men det blir lätt att jag förebrår mig själv, blir förbannad, skuldbelägger mig själv nästan - för att jag har MAGE att sitta och ha ångest och gråta när det "inte finns något att må dåligt över". Krisfärdigheter i all sin glans (jag är expert på dem) men så fort jag slutar med den så är ju sorgen och alla de andra krävande känslorna där igen och tar över hela min varelse.

Jag vet inte hur jag ska kunna sova inatt. Om jag kan göra det. Jag känner mig bara så förtvivlad...

Det var ett tag sedan nu
dina ögon var röda
och dina vener fyllda av blod
allt sprucket glas du försökte laga

du fastnade 
bland kundvagnar i en lågprisbutik
fyratusenkvadratmeter parkering utanför 
för alla sökande själar

nätterna blev till skrik efter nya lögner
de baddade dina sår med reklamblad
sålde dig 
på en gata någonstans

det var länge sen nu
din mun smakade av ditt eget saliv
dina barndomsminnen
slogs sönder mot betong

och din ryggrad
som liggsår mot det som var

ditt namn stod aldrig skrivet på någons läppar
men på alla pappren du samlade i din hall

du såg aldrig vem hon var
i döda vinkeln försvann hon 
som hade midnattsol i sina ögon

och bland alla dygnetruntochåretom
tappade du bort din årstid

finns det ett beslut
du någonsin känt
finns det en känsla
du någonsin ägt

deras händer
blinda taggtrådar 
som rosor rivet i på dina fingrar
och du har inget val

ge mig något av det du har kvar
ge mig midnatt
jag sväljer din taggtråd
och klipper sönder dina trasiga blad

mot väggen
där din barndom dog
ska jag samla upp din vintertid
och ställa om dina klockor

ge mig en känsla
något du har

ge mig något
av det du har kvar

Oerhört innovativ rubrik. Jag vet. Känner mig ju så fantasifull när jag är helt nyvaken. Or not so much. Jag har varit vaken sen 7.15 men jag gick inte upp förren helt nyss eftersom jag i min enfald fick för mig att jag säkert skulle somna igen, men NATURLIGTVIS inte. Men som jag misstänkte redan igår så skulle jag ju vara helt död just den här dagen. Men förhoppningsvis kanske jag sover bättre natten mot imorgon istället. Men jag kan nog inte låta bli att tycka att jag fanimej mår bättre av att inte sova ALLS än att sova typ 1-2 timmar (uppdelat i 3-4 ggr).

Hur som helst. Nu hägrar frullen och sen ska jag pipa in till stan och träffa min läkare. Inget jag egentligen varken orkar eller vill men jag måste om det ska bli någon ordning på saker och ting. Sen får vi se vad som händer efter det. Har andra saker jag måste ta itu med också.

Vad ska mina läsare göra idag då, tro?