Vid bankomaten slår hon in samma siffror som hans portkod.

Ut kommer ett eklöv så mörkrött att det nästan är brunt.

Hon lägger det i sin plånbok och går vidare.

Hemma i tvårummaren gråter hon

lutad mot fönstret och ber Gud om att det ska  ta slut.

I träden utanför darrar hundralapparna.

Även om jag är frestad att fortsätta skriva av mig om mitt mörker så inser jag att ingen egentligen vill läsa om det, så för att göra något för er läsare så ville jag visa något jag hittat. Det är en Volkswagen Beetle som den 71-åriga konstnären Momir Bojic "klätt om" med hjälp av tusentals små brickor av ekträ. Här kan vi snacka unik bil! Den ser nästan ut som en orm eller ödla i texturen, tycker jag. Vilket jobb!

Förutom utsidan på bilen så är större delen av inredningen i den även täckt med dessa brickor och som "pricken över i:et" gjorde han även en kul hatt till sig själv. :)

Källa

Jag är egentlgen ingen strandperson eftersom att jag varken är soldyrkare eller en badfantast, men sjölivet kan te sig lite småmysigt ibland och jag gillar att lyssna på badande, skrattande barn. Speciellt när jag mår som jag gör.

Så sökte vi och fann
en liten bit av livets strand
där blommor blommar
i det salt tårar ger

Ja, ni människobarn. Dagen har startat och med den välkomna distraktioner. Allt blir lättare dagtid. Kanske var därför jag fungerade så bra som jag gjorde på mötet igår. Jag var inte förlamad. Av skräck, sorg, förvirring, ångest...eller något annat. Det lustiga med det här svarta hålet jag hamnat i (ja, det får väl nästan anses som lustigt, hur konstigt det än låter) är att det egentligen är inget stort eller hemskt som hänt exakt nu. På gott och ont. Det finns inte så mycket jag kan göra just nu.

Jag sitter och dricker mitt morgonkaffe just nu, ska strax ta min Cipramil. Sen så har jag gjort upp en konkret plan på vad jag ska göra på måndag. Förhoppningsvis har min psykolog kontaktat mig tillbaka så att jag kan prata med henne och sen ska jag ringa runt till lite andra också. Och när jag nått så långt som att jag kan göra upp konkreta planer...då här hälften vunnet, oavsett hur och när jag kommer ur den mörka del av världen som jag nu befinner mig i. Jag ska bena ut varenda liten sak som jag stressar upp mig över. Varenda domedagstanke jag har. Ställa konkreta frågor till mig själv om detta. "Check the facts" som jag lärt mig på DBT:n. Men då jag har typ panikångest så försvinner logiken. Jag kan inte luta mig på de där färdigheterna. Speciellt inte då panikångesten övergår i dödsångest.

Men som min hjärna funkar just nu så om jag släcker en brand så uppstår en ny. Min hjärna letar desperat efter saker att ha ångest för. Saker som håller kvar mig eller trycker mig ännu djupare ner i mörkret. Det är ju ett par saker som jag haft en speciell hangup på de senaste dagarna som jag inte vill skriva här, men jag har varit övertygad om att "det" kommer att hända - trots att det inte finns några riktiga, fysiska bevis för att så är fallet. Sen igår så fick jag en ny grej som bara poppade upp i huvudet. En av mina vänner har åkt till Svalbard för några veckor. Igår fick jag för mig att han KOMMER att bli uppäten av en isbjörn! Jag är helt säker! Var säker... Alltså. Ni ser ju hur ologiskt allt är. Min hjärna griper efter halmstrån. Han blir inte uppäten. Han är en mycket erfaren resenär, de reser i en expeditionsgrupp, de är experter på isbjörnar, de har vapen, det finns inte många isbjörnar kvar alls på Svalbard. Inget tyder på att något sånt kommer att inträffa. Men min hjärna den spinner på som utav bara helvete. Den "MÅSTE" vara stressad och fylld med ångest. Och allt detta började i tisdags då jag fick ett väldigt bra besked. Hur ologiskt är inte det?

Innan helgen är över har jag säkert fått cancer, blivit ruinerad, utsatt för ett terrorattentat, blivit våldtagen och kanske också bostadslös. Okej. Inte sant. Men tänk er in att ni skulle bli det. På riktigt. Inom mig är detta på riktigt. Min kropp reagerar som om det verkligen skulle hända. Fatta vilket stresspåslag jag har 24/7?!

Tur att jag har mitt kaffe och Cipramilen ialla fall.

Ganska irrelevant bild, men det är en fin bild som gör mig lite gladare för ungefär en minut ialla fall. Detta är en supergod, vit kladdkaka som jag gjorde till midsommarafton  2012.

Skönt att komma ut och skingra tankarna även om det är pga ett möte som jag är ute och springer.

Metallic cityhall

Trots att jag egentligen inte alls mår bra nu så har jag hört att till och med ett fejkat leende sänder ut "rätt" signaler i kroppen då musklerna i ansiktet aktiveras. Jag hoppas att det är sant för nu ska jag in till stan på ett möte och det skulle passa utmärkt att må lite bättre då och inte se ut som ett panikslaget missfoster. Tyvärr har jag aldrig varit duktig på att dölja mina känslor och det brukar sluta med att jag känner mig ännu mer falsk och förljugen och hemsk. Men jag får testa ialla fall. Och verkligen försöka att rikta mina tankar på det jag håller på med och att mötet blir så bra som möjligt.

Kanske borde börja med Cipramilen igen.

Något som alltid muntrar upp en smula är kul tävlingar med något vacker heminredningsdetalj i potten. Vilken tur att jag hittade denna tävling som just har det. Ni kan enkelt delta själva genom att klicka på bilden här ovanför. :)