Insåg precis att det ju faktiskt var en liten nyhet/hemlighet som jag hade tänkt dela med mig på bloggen av nu idag. Jag vill fortfarande göra det men jag väntar nog tills imorgon. Orkar inte dra igång och skriva en massa just nu...för det skulle bli en massa. Förmodligen. Det är något jag hållt hemligt tills nu även för de flesta som står nära mig men nu går det inte längre. (Nej, jag är inte gravid, så föreslå inte ens det). Måste berätta för världen nu, känns det som. :)

Men just nu så ligger jag ialla fall i sängen och där ska jag förhoppningsvis ligga i några timmar. Börjar bli trött och det är en dag imorgon också. Träning, städning och ett par saker att skriva. Nästa vecka är ännu mer fullbokad och då känns det verkligen som att sommaren är slut på allvar. Möten, möten och möten...och mer skrivaruppdrag. Hoppas, hoppas på att jag lyckas få sälja någon bild också. Men vi får se vad hösten har i sitt sköte. Än är det en vecka kvar av sommaren ungefär.

Ja, varför inte slänga upp en liten låt så här på torsdagseftermiddagen?! Kändes som att det kunde vara läge för det. Idag så står det trevliga norska bandet Donkeyboy på tur med låten Triggerfinger. Härliga takter och bra text. Det krävs en del för att jag personligen ska kunna bli trött på den. :)

Livet  passerar så stilla, så tyst. Du märktes aldrig, du syndes aldrig, ingen såg eller hörde dig. Din mörka hemlighet var djupt bevarad.

Dina händer röda av allt blod, varsamt sköljde du dem sakta under kranens vattendroppar.

På din bakgård går livet i slowmotion. Röda rosor som vuxit vilt, gräset som sträcker sig efter regnet. Vildkatterna som tagit över, söta men smutsiga,  väser och reser ragg, som för att vakta.

Innanför dina väggar, ditt liv låg i fåtöljen, flimrande tv-skärm dygnet runt. Fuktiga rum, farliga rum, skriken som stannat kvar, dröjt sig kvar som ett eko långt borta.

På omvägar hörde jag, skräcken berättas, hur hon trots allt, kom loss, ur dina klor till fingrar. Men hennes ögon, de lever eget liv. Ständigt med ögon kastade över axeln,  väntandes på bett i nacken.

Jag har haft lyckan att nu ha ännu en bra natt i bagaget. Det är lyxigt. Jag har sovit 8 timmar utan avbrott, med undantag för 05.22 då jag vaknade till en kort stund. Tänkte först kliva upp då, men eftersom jag inte hade haft några mardrömmar så hade jag ro att ligga kvar några minuter och då somnade jag faktiskt om, konstigt nog. Sen klev jag upp ungefär 07.30 Och detta skedde alltså helt utan hjälpmedel. Nästan för bra för att vara sant. Naturligtvis kommer jag inte ha det så här varenda natt, men då jag har såna här nätter - UTAN mina mediciner - så känns det nästan som en liten glimt av ett paradis. Att få sömn, slippa demoner, klardrömmar, mardrömmar...

Nu har jag ialla fall hunnit med allt mitt morgonkaffe, min lilla frukost samt att diska det mesta av all disk som jag fuskade med igår kväll och lämnade kvar. Snart blir det till att bege sig ut i motionsspåret igen. Första kilometern känns alltid motigast, men sen går det som en dans. Mår sämre om jag inte tar mig ut...även om det många dagar bara känns "neeeeeej" när jag tänker på regnet och det gråa vädret.

Vad ska ni göra idag då, kära läsare? Snart helg!!!! :)

Att jag ligger i sängen vid 22 måste ju i det närmaste anses historiskt, men det känns helt och håller komfortabelt. Dessutom så ska jag släcka alldeles strax. Är galet trött och huvudet hänger inte med. Imorgon har jag inget inbokat som jag måste åka på men det innebär ju inte på något vis att jag är sysslolös. Jag har min träning som vanligt och sen måste jag städa barnens rum och försöka tillverka nån sorts fluffig säng till min äldste son som kommer imorgon. Han är sänglös för tillfället, men det ska nog ordna sig. Det är inget fel på min fantasi ialla fall. :)

Sen är det ju en massa vanliga tråksaker också som städning och diskning. Sånt som är trist att göra men är så galet underbart när det är klart så det är lika värt det varje gång. Dessutom så, om jag fortfarande känner för det, så ska jag berätta en grej på bloggen imorgon. Inte ofta jag släpper några större hemligheter om mitt privatliv men imorgon ska jag nog göra ett undantag, trots allt. Vill inte hålla det inom mig längre... ;)

...och så lite tv-kväll. När det är dags för té och tända ljus - då vet man att hösten är här. :)

Ja, jag kom fram till sist. Regnovädret till trots. Men inte är den här flygplatsliknande sjukhusmiljö särskilt helande och lugnande på något vis. Räknar inte med att må så avsevärt mycket bättre just idag heller för den delen...

Nu är det dags för mig att dra mig mot bussen för att åka in till stan, sjukhuset och min psykolog. Det känns som helt fel dag att göra detta på...mest för att allt känns upponer helt plötsligt. Förmodligen för att jag är rädd. Alla negativa känslor och tankar pockar på att få min uppmärksamhet och jag vet vilket överjävligt jobb som ligger framför mig i den här PTSD-behandlingen. Jag kommer att tvingas möta allt som jag så flitigt stoppat undan längst bak i själen i hela mitt vuxna liv. Men jag är trött på att överleva. Jag ska leva också. Det här är mitt sista steg på resan mot det liv jag vill ha. När jag blivit av med min PTSD så kan jag kanske börja liknas vid något som kallas "människa" igen. Men jag vet inte...

Gud det här ämnet kan hålla mig upptagen i hur många spaltmetrar som helst. Kanske tur för både er och min tid att jag inte kan skriva mer just nu. Måste kila. På skakiga ben och tårar i ögonen...