Vaknade, som ni säkert förstår, lika tidigt som vanligt...vilket gör att jag blir tröttare så mycket tidigare om dagarna men sak samma. Det är en underbar känsla att både gå och lägga sig med L och stiga upp med honom...även om vi så gör det i två olika länder. Det sista jag gör varje kväll är att säga godnatt till honom och det första jag göra varje morgon, innan jag ens stigit upp, är att säga godmorgon till honom. Det är sånt som gör mig lycklig. Och trygg. Och ljus.

Men...trots att tröttheten kommer sig smygande så har jag ändå mer energi än vad jag någonsin haft och den ska jag bland annat använda till att träna och städa lite idag hade jag tänkt. Och så måste jag handla lite. Min äldste son kommer i eftermiddag så då kan det ju vara bra att ha lite småsaker hemma. :)

Jo. Och sen så är det ju förstås så att jag måste dricka kaffe och se på någon serie också. Kan vara så att jag fortsätter med Vampire diaries-uppladdningen. Bara ett par veckor kvar nu till säsong 6.

...titta närmare så ser du färgerna.

Är så trött just nu så att det känns som att jag ska tuppa av vilken sekund som helst. Den klassiska tröttheten som ofelbart dyker upp vid den här tiden. Gääääsp. Tur att jag strax ska kila till pendeln och åka ner på stan och träffa mamma. Lär ju inte somna medans jag går ialla fall. Ska ta med mig en kladdis som jag bakat nu mitt på dagen också. Det var ganska längesen jag bakade något (1 månad sen faktiskt) så jag tyckte att det var ett bra skäl att baka idag - att ta med kaka in till stan. Sen är jag ju naturligtvis sugen på kaffe också så jag hoppas hon har något i skafferiet till sin dotter. :)

För att fira denna väldigt, väldigt soliga och varma dag (som definitivt fortfarande känns som sommar) så slänger jag upp några härliga bilder som jag tog i somras. Innan vi vet ordet av så blommar det igen!

Hastigt skapar vi ord –

lika snabbt, hastigt och plötsligt
försvinner de tankar
som utgör det faktiska skrivandet -
 
Man skapar och
finner sig instängd
i skalet vid pappret och
tecknar
med svidande möda en
strof
som man hoppas ska
fastna
i läsarens längtansfulla ögon
och mogna, likt en frukt, till stor poesi
 
Återigen skapar vi ord -
återigen
förrinna de tankar
som utgör det praktiska, faktiska skrivandet -
 
Man skapar och
finner sig sluten i
skalet
och söker
en sorts poesi som
lever, men
 
som inte -  
är. 

Den härliga Facebook-gruppen för alla er som älskar övergivna platser och allt det gamla här i världen hittar ni här.

Morgonen börjar tidigt för mig som vanligt, men med tanke på när jag somnar och hur jag sover så passar det mig ganska bra faktiskt. Det är helt surrealistiskt att få vakna upp till en dag där inte en massa demoner hänger över mig som skuggor. Osaliga andar. De enda energierna som hänger runt mig nu är de jag verkligen, verkligen vill ha där. De som boostar mig i allt det jag är. Sov som en liten bebis inatt också och vaknade bara upp en gång lite snabbt då jag  gick en sväng på toa och sen kollade klockan. Visserligen var jag trött då men inte mer trött än att jag faktiskt trodde att klockan var typ...6-7. :)

Men nu har jag startat upp dagen ialla fall, tryggt greppandes min kära kaffemugg. Större delen av dagen kommer förmodligen se likadan ut som de flesta andra, men på eftermiddagen ska jag åka ner på stan och träffa mamma. Det var ju 5 augusti vi sågs senast. Dagen före min födelsedag (då hon och jag var på kryssning). Det känns lite som att det är dags att träffas och prata lite idag. 

Hur ser era planer ut för idag då?

Mellan huskropparna
lyser rymden avlång.

Himlen är ett pussel
som täcks av fåglar.

Stadens alla ögon
tänds ett efter ett.

Ljuset springer bredvid 
som en stubin
och jagar mörkret, leker tafatt, 
hoppar från gatlykta till gatlykta.

En flock fåglar lossnar 
ur trädens mörka armar
och ännu en bit faller 
på plats.