Ja, det är så jag känner mig. Igår var halsen värst men idag/inatt så kom typ 100 liter snor och slem och det sitter i sig. Men...det kunde ju ha varit värre. Typ ebola. Så man får väl vara glad för det lilla. Jag försöker kurera mig själv bäst jag kan ialla fall och snart är det middagsdags och senare förmodligen lite bärmousse. Middagen idag är helstekt kyckling med...nånting. (Har inte kommit på vad än). Och en massa, massa té för min trista hals som känns helt tjock. Dessutom saknar jag min underbara L. Min vackra, tyska man...

Lite trögt med bloggandet kan jag konstatera men så blir det och måste få vara. Märker inte att statistiken på bloggen har påverkats nämnvärt ialla fall vilket tyder på att jag trots allt underhåller samma läsare varje dag. Just idag så har jag något så underhållande att skriva om som att jag har svinont i halsen. Märker att det börjar sätta sig på rösten också. Så jag bestämde mig för att göra iordning min andra mugg té nu och sätta i mig ännu en Zyx och hoppas att det ger med sig. Jag har inte varit sjuk på en evighets evighet så det är klart jag börjar fundera på vad detta ska betyda.

Hur som helst... Gott té och söta muggar piggar alltid upp! ;)

Ska skriva ihop ett litet snabbt morgoninlägg så att ingen får för sig att jag har gått och dött. Det har jag definitivt inte (såvida nu detta inte är en villfarelse att jag sitter här och skriver. Det kan ju vara det också). Jag känner mig snarast extremt levande och pulserande just nu. Ungefär som  om mitt hjärta och själ skulle sitta utanpå kroppen. Och jag skulle kunna skriva spaltmeter om det, men det ska jag inte, för jag har inte tid och ork till det nu. Nu ska jag istället kasta i mig mitt morgonkaffe och sen bege mig in till stan för lite habiliteringsprat om sonen. Det är ju höst nu så nu ska det pratas och has möten till höger och vänster. Nu längtar jag efter vinterledigheten. ;)

Nä. Jag har ingen bloggpaus. Jag är bara kär. ;)

Tankspridda ögonblick
ligger övergivna på fönsterkarmen
de ligger som en hinna
över ord som fastnat på stämbanden.


Stunden som nyss var vid fönstrets ruta
hängde som en trasig själ i ensligt hus utan syre.

Snart ropade dagen sin frånvaro
genom knarrig dörr som stått på glänt
över kvarglömda ögonblick
som på intet sätt var saknad