Jag blev nästan lite tårögd när jag upptäckte fotoprojektet MuchLoved av den irländske fotografen  Mark Nixon och såg hur han skildrat kärleken till älskade nallar och andra fluffiga vänner som fått uppleva mycket kärlek genom sitt liv. Kanske så mycket så att det börjar falla i bitar... 

Källa.

Alldeles för tidig morgon för min smak egentligen. Okej, kanske inte normalt sett men med tanke på att jag jobbade så hårt och fixade så mycket med bloggen igår kväll (och en liten bit in på natten) så borde jag ha sovit mer nu. Men jag sov otroligt bra. Vaknade inte en enda gång. Och drömmar...de har jag alltid, alltid en tendens att komma ihåg. Varenda liten detalj. Jag minns drömmar jag haft som barn. I detalj. Skullejag bara ha tiden och orken så skulle jag säkert kunna skriva ner merparten av dem. Kan ju inte låta bli att fundera på hur stor hjärna en människa har?! Eller ja, hjärnkapacitet kanske är ett bättre ord. Och skiljer det sig mycket på mellan människor (normala människor alltså, inte hjärnskadade inräknade).

Mitt minne är eidetiskt. Det betyder helt enkelt i korthet att jag i princip alltid minns saker som ingen annan minns. Uppenbara saker går ofta förbi, men detaljer stannar föralltid. Också saker som är intensivt förknippade med en känsla kan jag genom att tänka på det...i princip uppleva igen. Mitt eidetiska minne fungerar så. På så sätt så kan jag resa tillbaka i tiden till trevliga händelser, såklart, men tyvärr finns det ju också saker både min kropp och själ inte alls vill minnas...men som ändå gör det. Men rent generellt är jag extremt stolt över min hjärna. På grund av att den fungerar lite annorlunda så får jag ju emellanåt lida men under de bästa stunderna så är det nästan värt det. Att ha möjligheten att resa dit man vill vara just här och nu...är inte alla förunnat. Dessutom behöver jag ingen flygbiljett. ;)

Otroligt vacker poesi, när den är som bäst - trots att den är på engelska (läser generellt inte poesi på engelska). :)

Come, my love, and take the wings of night 
To catch the sprinkled stars along thy flight. 
The high road, 
The blood road, 
From the world's beginning. 
Come ride the wind with me 
Until the stars are dimming. 

Just a little batty. 

Come run with me along the edge of heaven's fire 
From the dawning of the night until its funeral pyre. 
The high road, 
The blood road, 
From the world's beginning. 
The wild way, the wind's way 
With the gray wolves grinning. 

Just a little batty. 

Come fly with me, my love, and never tire 
When the juice of life meets heaven's ire. 
The red road, 
The blood road, 
From the world's beginning. 
Come taste of life! Come fear no death 
Until the stars are dimming! 

av Elena Alecsandri

Det kommer att bli okej. Det måste bli okej. Jag kommer att kunna andas. Jag kommer ut på andra sidan. Jag överlever. Jag måste anamma dessa mantran. Good brainwashing, kan man kalla det. Det har funkat förr. Det ska funka igen.

Jag har duschat. Hett, hett vatten får mig att koppla bort tankarna. Allt som känns är vattnet på huden. Jag måste klara det här.

Det är inte bara jag som är tom och uppfylld på samma gång... Även mitt kamerabatteri är tomt igen. Och ALLTID, ALLTID när jag verkligen måste fota. Tror det är Murphy som är i farten igen. Lagen om alltings jävlighet, und so weiter... När jag mår så här dåligt så måste jag fota och skriva för att kunna andas. Lite svårt nu. Kanske ska kvävas istället?

Känns som att det kommer att bli en del spammande av bloggen idag. Och kanske framöver också. Ni som följer mig vet ju vid det här laget att jag har en tendens att öka skrivningsfrekvensen då jag mår dåligt. Mycket pga att jag dels måste få ut mina tankar och känslor, men lika mycket bara för att hålla mig upptagen.

Hela det här året har varit helt sjukt. Så mycket känslor. Så mycket ångest, mörker, kärlek, förluster, panik, ljus, demoner och änglar. Just nu vet jag inte vilket ben jag ska stå på, men fördelen med att ha tillbringat så många år i mörker är att man får ett facit på hur mycket man kan överleva. Jag känner mig som värdelösa spillror just nu. Jag avskyr mig själv och jag avskyr hur världen fungerar. Och jag har väl någon slags hatkärlek till kärleken som sådan. Man blir så skör, även om man i en illusion kan känna sig stark. Så utsatt. Man gör sig själv så sårbar när man ger allt man har till en annan människa. Det är nog därför jag alltid haft så stora problem med att älska. Alltså älska som i...att älska en partner i en relation. Jag har lärt mig från unga, unga år att älskar man någon blir man straffad. Älskar man någon så ska man lida. Jag har gjort allt jag kunnat för att slippa undan kärleken. Den typen av kärlek. För jag har alltid vetat vad det innebär. Men och andra sidan...efter en tid så kanske jag tycker att det var värt det. Det kanske är värt extra tid i mörker för en liten tid i ljuset?

Livet är väldigt, väldigt svart just nu.

Nu andas jag bara på nåder. Känns det som. Det är så mörkt, så mörkt... Det var flera månader senast det var så här. Det enda jag känner till är att bli ett med mörkret. Resignera. Dyka in i det. Men vad spelar det för roll? Vem vill spara skärvor? Vem bryr sig om såna kastas? Det gör ondare att kämpa emot än att förenas med det.